Det hela började som en väldigt bra idé, mycket lik Martin Stenmarcks som följde i mitt spår efter ett par veckor. Precis som paret Stenmarck/Hedlund hade vi fått den genialiska idén att börja spela tennis tillsammans, som par! Jättekul att göra något tillsammans nu när barnen passerat de värsta småbarnsåren. Kul dessutom eftersom äldsta barnet spelat tennis i ett år nu och älskar det, vi skulle alltså kunna göra det till en familjeaktivitet så småningom.... Ha! Första lektionen gick blandat. Maken var en naturbegåvning och jag var KASS! Helkass för att prata klarspråk. Lite jobbigt eftersom vi alltid varit jämnbra i badminton och squash. Hur som, efter lektionen drog hela familjen ut i skogen för att leta svamp och då fick maken bröstsmärtor! Två meter lång, tung därefter- hur f-n skulle jag fixa det här? Nåväl, han tog sig till bilen, vi körde till akuten och nej, det var tack och lov ingen infarkt utan bara överansträngda muskler.
Lektion två, en vecka senare: jo då, nu hade jag nog börjat fatta nå´t. Gick aaaaaaningens bättre, tills 45 minuter in i "matchen", jag skulle gå på en kort, dålig boll (enligt maken en bra stoppboll) och så small det till precis bakom mig. Hann tänka att vem f-n servar precis bakom min rygg innan smärtan kom och jag förstod att det var min hälsena som gått av.
Resten är historia som man säger, ska inte trötta ut er med detaljer. Men efter sex veckor med "pjäxa", fyra veckor med klackförhöjning och ytterligare ett par veckor med sjukgymnastik så kanske jag kan får börja köra bil igen, kanske kan jag även få ta en eller annan efterlängtad långpromenad med hunden. Saknar det!
